lovemymuscles.blogg.se

Sjukdom har kantat min senaste vecka, har försökt mig på lite träning men det har mest visat sig vara sjukdomsboosters.

Men nu börjar jag så återhämta mig, jag har tagit ett morgonpass på gymmet och inväntar nu ett kvällspass på thaiklubben, ja bara för att liksom, varför inte börja ordentligt :P

 

har haft fina samtal med min bästa vän och sambo också. Han har hjälpt mig ur mina förrvirrade tankegångar. Ibland fastnar man ju, då är det skönt med någon som kan få en att hamna på rätt köl igen.

Nån som hjälper en att tänka rätt, ordna upp i kaoset så att säga. Han är bra på det min kille. Han förstår sig på mig.

 

Jag kan ju faktiskt själv påverka mina tankegångar och bestämma mig för vad som ska tänkas och om tankarna ska få försöra för mig eller hjälpa mig att nå dit jag vill. Man har alltid ett val, ingen är ett offer och speciellt inte under sina egna tankar för det är ju faktiskt just MINA egna tankar, jag gör vad jag vill med dem.

 

Vi "ses"!

 

PZ

 

 

 

När jag har rätt flow på gymmet då kan man likna träningen med meditation.

Jag går in i mitt inre, andas med kroppen, hittar mig själv på ett djupare plan. Det kan låta flummigt, men det är fantastiskt. Det kan vara därför som jag gillar att träna ensam, då kan jag verkligen hitta den där platsen inom mig. Då plockar jag fram sidor hos mig som annars ligger dolt av inbillade föreställningar om mig själv.

Jag gillar det, jag blir harmonisk.

Men när jag inte når den där platsen på någon dag då tappar jag bort mig själv, huvudet blir fyllt av tankar som bara snurrar och jag glömmer bort att ge mig själv den där klappen på axeln och ett  "fy fan va jag är bra", det är i dom tillfällena jag behöver stanna upp. Ge mig själv en andingspaus, se mig själv utifrån och hitta glädjen med allt. Hitta lusten, gå till gymmet, bara göra det som känns rätt. Träna det som vill tränas, då hittar jag tillbaka, då kan jag redan ut knutarna i mitt sinne och finna mig själv igen.

 

Nu är jag inte alltid såhär komplicerad, jag gillar faktiskt att träna ihop med andra också. Det ger andra slags kickar, dessutom kan man ju alltid lära sig massa nya saker av att träna med andra.

Sålänge jag lyssnar till min kropp och mitt inre som hela tiden ger mig signaler om vart jag borde vandra så funkar det, det handlar om en balans, hela tiden.

 

PZ

Under ett av mina samtal med mina pensionärsgympolare fick jag mig en riktig aha-upplevelse.

Eva och Krister är otroligt vältränade, dom gymmar ett par gånger i veckan. Dom cyklar, åker skidor och promenerar. Dom håller igång helt enkelt.

Dom är alltid positiva och blir alltid glada när dom ser mig, frågar om familjen och hur det går med träningen. Dom peppar mig och pushar mig.

Så sist när jag kom in där, lite för ofokuserad och opepp men ändå glad och pratsam. Då berättade jag för dem om hur förvirrad jag känner mig kring min träning, att jag vill så mycket, saker som stretar åt olika håll. Jag vill bli bra på det och det och det... De blir liksom inget av nåt till slut, visst jag blir vältränad och mår bra men jag blir ju aldrig BÄST på nåt!

Då skrattade dom och sa att det är ju det som är det viktigaste, att man mår bra och rör på kroppen, att man får en kontinuitet på träningen för att som dom nu leva ett friskt och starkt liv även när man blir pensionär. Kunna använda sin kropp hela livet!

Det fick mig att tänka till och sluta få panik över min förvirring, för i slutändan gör det ju ingenting att jag inte blir bäst på nåt sålänge jag gör vad som är bäst för min kropp i det långa loppet.

 

Tack mina fina vänner <3

 

PZ