Långt liv...
Under ett av mina samtal med mina pensionärsgympolare fick jag mig en riktig aha-upplevelse.
Eva och Krister är otroligt vältränade, dom gymmar ett par gånger i veckan. Dom cyklar, åker skidor och promenerar. Dom håller igång helt enkelt.
Dom är alltid positiva och blir alltid glada när dom ser mig, frågar om familjen och hur det går med träningen. Dom peppar mig och pushar mig.
Så sist när jag kom in där, lite för ofokuserad och opepp men ändå glad och pratsam. Då berättade jag för dem om hur förvirrad jag känner mig kring min träning, att jag vill så mycket, saker som stretar åt olika håll. Jag vill bli bra på det och det och det... De blir liksom inget av nåt till slut, visst jag blir vältränad och mår bra men jag blir ju aldrig BÄST på nåt!
Då skrattade dom och sa att det är ju det som är det viktigaste, att man mår bra och rör på kroppen, att man får en kontinuitet på träningen för att som dom nu leva ett friskt och starkt liv även när man blir pensionär. Kunna använda sin kropp hela livet!
Det fick mig att tänka till och sluta få panik över min förvirring, för i slutändan gör det ju ingenting att jag inte blir bäst på nåt sålänge jag gör vad som är bäst för min kropp i det långa loppet.
Tack mina fina vänner <3
PZ
