lovemymuscles.blogg.se

En dag i veckan tillåter jag mig att äta något som jag har suktat efter hela veckan, ett aktivt val!

För mig passar lördagar bra.

Men jag tränar ändå på lördagen också, då känns det inte lika roligt att svulla. Då håller jag mig i shack så att säga. För jag blir också ett monster ibland, jag är medveten om det men jag är också medveten om att om jag aldrig tillåter mig själv att falla dit ibland- notera;TILLÅTER!; då fallerar allting i slutändan. Det är en balansgång det där. Men man lär sig mer och mer hur man bäst ska hantera det.

 

För ett år sedan hamnade jag vid ett vägskäl, det var dags att på riktigt ta tag i saker och ting. Jag menar verkligen på riktigt!

Jag hade rett ut hela "vem är jag?"-biten, funnit min själ, insett att nåt måste förändras i min syn på min kropp.

Jag ville vara lika tillfreds med min kropp som med resten av mig själv. Jag tränade hårt, inget att klaga på där men det saknades något annat. Jag hade en markant övervikt, trivdes inte med min spegelbild. Trodde inte mina ögon när jag såg foton på mig själv, för jag kände mig inte så fet som jag faktiskt var.

 

Jag har, som så många andra levt med ätstörningar i mina ungdomsår. Detta hade väl satt sina spår, jag kunde inte få till maten på ett trivsamt sätt. Jag älskade mat, jag älskade att äta nyttig mat, att laga maten från grunden med bra ingridienser. Men att veta hur jag skulle äta, när jag skulle äta, hur mycket jag skulle äta och allt det där väsentliga hade liksom försvunnit nånstans på vägen. Min osäkerhet och okunskap gällande kost och mina ständiga ångestattacker kring maten gjorde att jag ganska ofta straffade mig själv med dåliga val. Jag svullade i vitt bröd och socker alldeles för ofta. Trots att jag ändå visste vad det gör med kroppen, men jag hade ändå inte styrkan att konfrontera det.

 

Så för ett år sedan så gjorde jag en detox, en rensning, den varade i 11 dagar. Under dessa 11 dagar drack jag endast citronjuice 6 gånger om dagen, jag intalade min omgivning att det endast var för att bli av med sommarens synder, rensa ur både alkohol och nikotin ur systemet. Men min grundtanke var nog hela tiden att jag ville gå ner i vikt, jag trodde att jag skulle rasa i vikt. Jag tog bilder på mig själv nästintill naken från alla vinklar. Det var ingen vacker syn, dessvärre såg jag ingen skillnad när dom hemska 11 dagarna hade förflutit. Det enda jag hade fått med mig på kuppen var en påminnelse; en påminnelse om gamla tider. Att jag faktiskt klarade mig utan mat, jag kunde ju göra som förut, strunta i att äta. Ja visst föll man dit ibland, och då rejält, fullkomligt sjukligt rejält.

 

Det höll på så i nån vecka, men jag mådde bara sämre och sämre(såklart), jag fick dåligt samvete inför familjen. Jag fick dåligt samvete inför mig själv, hur kunde det bli såhär, jag hade ju hittat mig själv, jag hade ju funnit lyckan. Visst jag var lycklig, jag var lycklig för allt som inte hade med min kropp att göra, där hade det tagit stopp.

Så en dag var det bara som att en röst talade till mig; - är det detta du vill föra över till din dotter? Är det såhär hon ska se sin  mamma? Vill du att hon ska se på sin kropp på det sättet du ser på din? Är det värt det???

 

Nej för fan, jag insåg att vill jag ha en förändring får jag nog ta och kämpa för det. Jag pratade med min sambo om mitt beteende, vi blev starkare.

Jag började söka runt på internet om kost, träning och hur man skulle lägga upp allt. Hamnade på Bill Phillips Body-For-Life sida... Där var jag fast, jag tänkte att va fan, han hade ett helt koncept med träning och kost. Det fanns massor av människor som hade följt hans 12-veckors program och lyckats riktigt bra. Jag skulle ge mig själv 12 veckor, följa hans råd till punkt och pricka, slaviskt och se vad det kunde ta mig. Jag hade ju före-bilder på min halvnakna lekamen som inte var att visa för allmänheten. Så jag satte igång, ordentligt!

Det är det bästa beslut jag någonsin tagit, efter bara ett par veckor såg man stor skillnad, jag mådde bättre och kände mig för första gången nöjd med vad jag såg i spegeln.

 

Nu har det som sagt gått nästan ett år och jag har tappat 20 kg och byggt bra med muskler, jag har hittat en väg som passar mig. Jag älskar mig själv, både på insidan och utsidan. Men jag slutar aldrig kämpa. Man kan alltid forma kroppen, det är den roligaste konstformen jag arbetat med.

 

PZ